Nordmark - 20 år efteråt.

Tam Lin i Människornas Värld

Jag har endast helt nyligen kommit till den här platsen, som människorna kalla för Västra Ny, men kan redan säga så mycket som att den här färden var väl befogad. Folket därhemma verka mest vilja tro, att alla människor äro lika varandra, men så är det alls icke, och bara den sanningen var väl värd vandringen hit.

Bland de första vi mötte på marknadsplatsen var en ung man vid namn Arild. Han synes vara mycket ung, även för att vara människa, men likväl bär han en lyra, och är en sångare och berättare. Han gav mig ett solmynt för att delta i en bågskyttetävling, vilket var första gången någon härute har givit mig något utan att strax vilja ha något i gengäld. Även om jag icke redan hade varit hågad att tävla, vilket jag förvisso var, hade jag sålunda ej gärna kunnat avböja.

Tävlingen var enkel såtillvida att vi sköto på fasta mål, men på ett allt större avstånd efterhand som de tävlandes led glesnade. Och bland oss funnos i vart fall trenne goda skyttar, om jag nu skall säga det själv. En av dem var en soldat och kungsman, med en väldig båge som säkert tjänar honom väl i stillhet ute på öppna fältet, men som torde lämpa sig illa för rörelse i skog och mark. Den andre var en odalman, och, om jag icke tar miste, en jägare liksom jag själv. Jag vann omsider tävlingen, fast det skall vidgås att det sista skottet jag lossade just icke var något att yvas över. Och vann jag där en pung full med solmynt, varav jag gav ett åt odalmannen och delade resten med Arild, vilket jag fann vara enbart rätt och riktigt, och utan att någon borde harmas däröver. Men kungsmannen och hans fränder voro mörka i synen över förlusten, så att det kan vara att jag har både vunnit och förlorat på denna tävlan, vilket tiden väl må utvisa.

Alltnog stiftade jag och min kusin härigenom bekantskap med en liten skara människor, med vilka vi slogo följe till nästa tävling, som avsåg mästerskap i de magiska konsterna. Här ville jag gärna, att min kusin skulle taga del och visa att vårt folk behärskar magin lika väl som bågskyttekonsten. Hon avhöll sig dock därifrån. Och detta visade sig vara lika så gott, ty tävlingen bestod i att med eld och kraft bränna och sönderslå ett flertal växande träd på rot. Ni må väl tänka att detta var en syn, som just icke var hugnesam att åse, och om det hade varit så att min kusin hade anmodats därtill, är det icke gott att säga mot vilket mål hon hade vänt sina konster. Jag måste tillstå att det fyllde mig med bestörtning att se, hurusom sådan gagnelös förgörelse skulle hållas för ett mästarprov av mänsklig magi, och det minner väl om de illdåd som vi ha kommit för att utröna orsaken till. Men därefter steg en annan man fram, och han sjöng vad som måste vara en strof ur den skapande sången, ty han fick gräs och gröna skott att spira, där elden nyss hade bränt rent. Och sedan kom det en av bergfolket, de dröjande, och han plockade upp ett svärd ur ett ämbar med kokande vatten, vilket väckte beundran hos vår följeslagare Zahm, men som jag själv icke fann vara mycket nyttigt. Och språkade jag även kort med sångmagikern, som räddes mig till en början, men som sade sig heta Aslek. Och bjöd jag in honom att besöka Miemas Thun om han hade tillfälle, då det kunde vara gott för vårt folk att få vetskap om att det finns grönsångare även bland människorna. Dessutom tyckte jag mig förstå att hans sång icke hade varit de närvarande höga herrarna till behag, varför det kunde lända honom till förfång om han bleve kvar i trakten.

Jag skulle väl också ange något om våra följeslagare. Arild har jag redan berättat om; han är mycket förfaren med sin lyra, och tycks mig vara öppen och ärlig i allt han säger. Zahm är en man med svart hy och gott lynne, och har i övrigt en välformad lekamen. Han täljer märkliga djurformer ur trä, vilka han byter mot månmynt av andra på marknaden, och han bär även en trästav som vapen. Han kommer icke från trakten. Sören heter en tredje. Han bär svärd och sköld och går klädd i hård metall, men om han är av samma sort som de metallklädda män vi ha mött därhemma, kan jag ännu icke utröna. Jonathan heter en fjärde. Han säger mycket om sådant man frågar om, och goda ord om dem han vill ha till att följa honom, men jag har ännu icke tillfrågat honom något djupare om honom själv. Han bär ett svärd som är smalare än de flestas, och erbjöd mig en magisk sten från en plats som han kallade den östra alvskogen i utbyte mot ett mårdskinn. Vad detta egentligen kunde röra sig om hann jag dock icke finna ut, innan min kusin drog mig undan från samtalet med en av sina varningar om människornas opålitlighet.

Vi ha nyss blivit tillsporda av våra följeslagare om att deltaga i ett företag, bestående i nedstigandet i en närbelägen brunn i jakt på någon form av skatt som skall ha övergivits av gudarna. Anmodade av äldre Harquan att nyttja detta tillfälle att iakttaga människorna i en av deras aktioner, utan att därför också vara föremål för densamma, ha vi beslutat oss för att våga äventyret. Jag skriver mera, när jag har något att berätta om hur detta har utfallit.

Comments

Procrastes

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.